LalaRed

jo, jag är nog värd så otroligt mkt bättre!
Jag är inte värd att vara tillsammans med nån som ljugit för mig från första stund, som varit otrogen mot mig och blånekat jag jag konfronterat honom.
Han måste verkligen tro att jag är korkad! Han måste verkligen tro att jag aldrig skulle få reda på de.
Men jag har alltid sagt att jag får reda på saker och ting förr eller senare!
Jag har aldrig, ALDRIG, blivit så respektlöst behandlad av någon förut.
Han har förolämpat mig jag vet inte hur många gånger, försökt få sig själv att framstå som en bättre människa än mig.
Men jag inser nu att han gjorde de för att han insåg att han va i underläge, och då va han ju tvungen att trycka ner mig.
Det roliga, eller kanske sorgliga, är att han inser inte vad jag gjort för honom.
När hans dyra klädsmak kom ikapp honom i form av ett gripande, (han snattade dyra kläder) så visst, jag va beredd att gå vidare med mitt liv utan honom. Det gick faktiskt väldigt bra...
Sen fick jag en känsla, som bäst kan beskrivas som att jag tyckte synd om honom... Min dumsnällhet tog överhanden och jag gav honom en ny chans när han flyttat från häktet till fängelset. Och ja man kan få fängelse för snatteri när man tagit så mkt grejer att summan gör så att det blir grovstöld istället.
Men iallafall... Jag stod kvar, jag stöttade... Jag va korkad.
Sen blev han flyttad från fängelset till migrationsverkets förvar i flen.
När han va där så pratade jag med honom i telefon varje dag och jag åkte dit när jag kunde.
Sen hux flux bestämde dom att han inte behövde sitta där längre, så samma dag som han slapp det stället ringer han mig och säger att han får åka hem. "Vad kul" säger jag då. "Men kan du vara hos dina släktingar några dagar?"
Men nej det gick tydligen inte, han skulle in i mitt hem på en gång.
Redan då kände jag att jag nog egentligen begått ett misstag som gav honom en till chans.
Redan då märkte jag att han har aldrig haft en tanke på mig, utan det är bara hans vilja som gäller och jag är någon man bara kan köra över.
Men jaha, då hade jag honom i mitt hem igen... Kritiserande och med attityden att han gör aldrig nånting fel.
Jag kan ju även säga att från dag ett har det tydligen varit min skyldighet och plikt som hans flickvän att ha sex med honom varje dag.
Min skyldighet och plikt som hans flickvän att ge honom ett barn.
Min skyldighet och plikt som kans flickvän att tillfredsställa honom på alla sätt och vis.
Men hans skyldighet gentemot mig då? Nej det fanns ingen skyldighet för honom tydligen.
Från första början så har han sagt att jag inte får prata med någon överhuvudtaget om vad som händer i vårat förhållande.
Men är det så att man inte mår bra och att det händer massa saker som får en att må ännu sämre så behöver man prata, man gör inte det för att få empati... Nej man gör det för att få lätta på hjärtat och tankarna i huvudet.
Men enligt honom så har det varit för att smutskasta honom och för att folk ska tycka synd om mig.
Enligt honom så har han aldrig pratat med nån om vårat förhållande.... Jo tjena säger jag då!
Majoriteten av våra bråk har börjat med att jag sagt nej när han velat ha sex med mig...
Varpå då har han sagt att jag är ful, fet, äcklig, tråkig, monster, egoistisk... osv.
Han har inte sagt det rakt ut men allt han har sagt har om man kortat ner det blivit just de.
Och jag visste inte att det var egoistiskt att inte be honom köpa hem saker när jag visste att han inte hade så mkt pengar!
Vi har även haft bråk som startat med att jag ifrågasatt honom, ifrågasatt vad han egentligen gör när han inte är hemma, varför han håller så krampaktigt i sin telefon, varför det ringer tjejer mitt i natten.
Kan även säga att han har bilder i sin telefon när tjejer suger av honom och när han har sex med dom... Han säger att det är från innan han träffade mig... Börjar känns som att det är en lögn det med.
Och anledningen till att jag såg dom bilderna är för att han ville ha hjälp med att föra över bilder till Facebook.
Så jag kopplade in hans telefon till min dator och öppnade den första bildmappen och dom bilderna va det första som kom upp, som ett slag i ansiktet.
Gick in i andra bildmappen... Samma sak.... Det blev inget med att ladda upp bilder på facebook.
Under all den här tiden, även om jag har lättat mitt hjärta så har jag ändå försvarat honom... Dumma mig!
Men nu avslutar jag det här inlägget och fortsätter med resten sen....
Jag har hans nyckel och han ska ut IDAG!

Det jag känner djupt inom mig ser ingen.
Ingen ser sorgen och smärtan jag bär med mig varje dag, timma och minut.
Jag bär på en längtan som ingen ser.
En längtan om ett slut på allt.
Tolka hur du vill, men det är bara jag som vet vad det betyder.
Jag har gråt och tårar inom mig som inte kommer ut, det går inte.
Vad kan jag göra?
Är det ens någon idé att önska eller hoppas?
Jag har slutat önska och jag har slutat hoppas.
Jag kämpar varje dag mot livet.
Jag drömmer om ett liv så olikt det jag lever, ett liv någon annanstans.
Jag orkar inte mer!
Ångesten över mitt liv ligger inte långt under ytan.
Jag har försökt förändra, försökt gång på gång.
Ingenting förändras, bara samma skit fast annorlunda.
Jag kommer inte upp.
Jag är fast i det här djupa hålet man kan kalla hopplöshet.
Dom säger att det sista som överger en är hoppet, hoppet övergav mig för länge sen.
Why do I even bother trying?

Men jag är för envis för att bara ge upp...

My life is really startin to take a toll on me....
And I don´t know how to fix it!
I don´t have any more ideas!
A couple of days ago I got my first tattoo...
I did it as a reminder for my self to never give up, but right now everything just feel so hopeless!
I feel sad and depressed and empty, all at the same time.
How do I get away from those emotions?
I just wanna live a happy life with my love, but I can´t right know because of a lot of stuff that I can´t even do anything about.
Where do I buy a problem-free and happy life? Has anyone got a tip?

Jag saknar honom så enormt mycket...
När jag hade honom här så mådde jag dock inte så bra.. Men anledningen till det är att jag nog va alldeles för snäll...
Får jag honom tillbaka kommer det bli bättre... Annorlunda... Jag kommer gå igenom "reglerna" för att det ska funka.
Det jag känner för honom gör det värt att kämpa för honom och för oss.

Jag ska åka och hälsa på honom på min semester... LÄNGTAR!

Jag kämpar mot min depression varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund... men det är så j-vla svårt när dåliga saker fortsätter hända mig.... Förtjänar jag verkligen allt ont?
Jag ger snart efter... Jag ger snart upp....

Det finns dom som säger: "Mitt hem är min borg, min säkerhet".
Jag önskar jag kunde säga samma sak nu...
Men det går inte då en främmande människa tog ifrån mig den säkerheten.
Jag hade kommit hem från min mamma en stund tidigare och låg i soffan och tog det lugnt, när jag hörde en nyckel i låset.
En kompis som jag pratade med i telefonen då hörde hela händelseförloppet.
Jag går iallafall och kollar och undrade vem det kunde vara.
Jag har kvitterat ut tre nycklar hos min hyresvärd och det va dom nycklarna dom hade papper på, enligt dom skulle det inte finnas fler nyklar.
Jag har en nyckel, min mamma en och en kompis har en. Det blir tre nycklar eller hur?
Så det kunde ju inte vara min mamma som kom eftersom jag precis kommit hem från henne.
Det kunde inte heller vara min kompis då hon alltid hör av sig innan.
Så vad va det som hände?

När jag kommer fram till dörren så öppnas den, varav jag tar tag i handtaget från insidan.
Utanför står det en ung tjej med en nyckel i handen.
Jag säger då: "Det här är mitt hem."
Varav hon svarar: "Ja, jag vet och det här är din nyckel" och håller upp nyckeln.
Mitt i chocken så lyckas jag snappa åt mig nyckeln, dra igen dörren och låsa...

Efter försöker jag och min kompis, som jag hade i telefon hela tiden, förstå vad som faktiskt hänt.

Jag har bott här i två år, hur länge har den där människan haft nyckeln och hur många gånger har hon varit inne i MITT hem?

Idag när det ringde på dörren så kände jag hur jag började skaka som ett asplöv och fick hjärtklappning.
Som tur va så stod det en representant för socialdemokraterna utanför dörren med en ros i handen.
Men det tog mig över en timme att sluta skaka och lugna ner mig för att få hjärtat att slå normalt.

Ska jag behöva vara rädd när jag är hemma? Rädd för att någon ska ta sig in i vad som ska vara min säkerhet?
Ska jag behöva vara rädd när jag inte är hemma?
Jag vill inte behöva vara rädd... Men det är precis det jag är just nu...

Jag trodde att jag hade lagt känslorna bakom mig, men ack så fel jag hade... Det är jobbigt att gå runt och vara kär i någon som uppenbarligen inte har något som helst intresse av en... Orkar inte...

När man inser att man känner mer för en person än vad den personen känner för en själv, så känns det mindre bra... Tydligen så funkar ingenting för mig... Jag har upplevt kärlek vid första ögonkastet... Funkade inte Jag har dejtat för att lära känna personen innan jag tillåter mig att känna nått... Funkade inte Jag har dejtat någon som inte alls är som dom jag dejtat tidigare.. Funkar tydligen inte de heller... Jag har gått från förtjust till kär, medans han verkar gå från förtjust till ointresserad.. Varför går allt alltid fel? Jag är inte desperat, jag trivs själv... Men när man hittar en person man trivs med så trivs man mindre med att vara själv... Vad ska jag göra?

Man inser att man jobbar för mkt när det enda man kan komma på att prata med folk om är...
Just det... Jobbet!
Jag insåg de för en liten stund sen...
Men tack och lov så börjar det synas på lönen!:)

Ååååååh! Jag vill till Gröna Lund!
Ska försöka hitta nån som vill dit med mig:)
Nackdelen är att när jag är ledig så jobbar dom flesta och när alla andra är lediga så jobbar jag..:S
Hmm.. Dilemma!

Senast tiden känns det som att jag knappt varit hemma...
Det har varit jobb och vänner i ett virrvarr!
Har knappt kolla på veckodagarna.. Haha!
Allt flyter ihop i minnet.

Men det känns bra. Jag trivs med mig själv och mitt liv nu.

Nej nu vet jag inte vad mer jag kan skriva så ni får sova gott!

XOXO

... kollat igenom gamla msn-konversationer och jag förstår verkligen inte...
Men men...

Hmm... Vad händer just nu?
Det händer massa men ja... svårt att sortera ihop allt till ett hyggligt blogg-inlägg...
Kan ju börja med ett jag tar upp gamla kontakter.
Så jag åt lunch med min bästa kompis från högstadiet för typ två eller tre veckor sen.
Igår bjöd jag med söta Bea, som jag brukade vara barnvakt åt för några år sen, till ösmo marknad.

Ösmo Marknad... Ett måste varje år:) Och nu börjar jag få ihop ett gäng med människor som vill dit.

Semesterplanerna håller på att formas också:)

Shit... SNAAAAART SEMESTER!!! Iallafall en vecka... Jag var ju så rolig att jag delade upp min semester på tre olika tillfällen... :)

En av dom roligaste sakerna är att pappa inte är helt främmande inför tanken att min lillebror kan vara hos mig en vecka iaf... Funderar på att ta med honom till Gröna Lund bland annat.

Shit va tiden går fort... Känns som att det va igår min lillebror va en liten bebis...

I torsdags hade jag nästan en heldag med Denise och hennes lilla söta dotter <3 SÅ SÖT!
Men jag väntar väldigt gärna med barn... Läääänge.

Det har hänt för mkt för att jag ska känna mig säker på att ge mig in i ett förhållande igen...
Men det konstiga är att när jag bestämmer mig för att vara singel så känns det som att folk nästan kastar sig över mig.
Men när jag kan tänka mig att ha ett förhållande händer inget. Dock har jag egentligen aldrig letat efter en kille.
Känt att varför ska jag leta när det faktiskt kan hända att jag träffar någon som det kan kännas rätt med?
Kärlek är inget man letar efter... Det är något som händer.

Hmm.. Det här blev ett lagom rörigt inlägg:)

Nej nu ska jag sova! God natt gott folk!

XOXO!

Jag kan umgås med vänner och familj nu utan att behöva sitta klistrad med mobilen för att svara på miljoner sms och samtal från en och samma person... Folk känner sig lättade över att jag kan vara mer social nu:D

Jag börjar känna känslan av frihet.
Känslan av att jag är bra precis som jag är.
Nu när jag inte har någon som varje dag trycker ner mig på något sätt och sedan säger att han gör det för att han älskar mig och att han skämtade...
Jag börjar se en ljusning.
Jag klarar mig själv. jag har gjort det länge och jag gör det fortfarande.
Jag har vänner som stöttar mig och som får mig att må bra, ni vet vilka ni är <3.

Jag funderar dessutom på att tatuera mig, vilket jag velat länge men inte riktigt haft råd då jag fått betala mobilräkning på 2500 varje månad och åka till uppsala för att försöka hålla en viss person på gott humör.
men nu är det slut på de.

Jag har även börjat lägga upp planer för sommaren...
Jag har begärt en vecka i början och slutet och två veckor i mitten och jag planerar att åka till pappa, släkten i göteborg och Cissi i Oslo. hur jag fördelar det vet jag inte än eftersom min semester inte är beviljad än.
Men jag känner mig positivt inställd..:)

Jag klarar mig alldeles utmärkt!:D

XOXO!

Nej det va nog aldrig ett riktigt förhållande....
Om inte ett förhållande handlar om att känna sig överkörd och trampad på.
Att man är dum i huvudet när man säger ifrån när man tycker att den andra personen gör något fel mot en.
Sen undrar jag om man verkligen ska mobba den man säger sig älska?
Under 5 mnaders tid har jag kännt mig mobbad och mindre värd.
Jag slår dessutom vad om att det faktum att det tog slut mellan oss igår inte rör honom i ryggen ens.
He doesn´t care...

Jag känner mig värdelös i hans ögon och har gjort de hela tiden..
Inget jag någonsin sagt har spelat någon roll...

Jag orkar inte med livet...
Så trött... Så less...
Förtjänar jag verkligen all skit?